Inte mycket nytt

Sedan min tysklandsresa så har det inte blivit många rader skrivna här på bloggen. Mycket att göra på jobbet och en del övertid har gjort att varken hundträning eller annat fått ta den tid det brukar.

Men lite har vi i alla fall tränat på! Dels lite dummyträning, mest att greppa, hålla i och inte släppa samt att arbeta på Wippas intresse för dummies och att bära saker överlag. För imorgon börjar vi nämligen en apporteringskurs för Elsa och Shadi på Hundstället i Angered.

Så imorgonbitti får det bli en joggingtur för att bli av med den värsta energin hon samlat på sig. Kylan och snön har nämligen lett till att rådjuren smugit sig hela vägen ner bland husen här i Kålltorp och för Wippa som nu inte jagat på många veckor blir lätt väldigt stirrig och nosig sista veckan.

Det är så tydligt vilken skillnad det är på hund och hund. Vi kan gå strax bakom en annan hund som inte bryr sig det minsta medan Wippa står med nosen i vädret eller letar spår på backen. Då kan man ge sig sjutton på att vi kommer träffa på rådjur runt nästa hörn.

Det bästa som hänt sista veckan är nog annars Wippas nya mat om hon själv får välja. Hon har nämligen dels börjat få färskfoder från Klass uppdelat med sitt vanliga torrfoder från Standardt.

Tanken är att vi ska ge färskfoder till en viss del och blanda upp med det som behövs för att hon ska få i sig allt. Utöver kommer hon fortfarande få sina torrkulor då vår frys är för liten för att det ska bli smidigt med enbart färskfoder.

Tyvärr har jag inte hittat något färskhelfoder som inte innehåller spannmål. Så än så länge blir det köttmix och vom från Klass. Tips på annat foder någon?

Hur som helst, Wippa älskar det och kan sitta länge nedanför bänken medan korven tinar! Får kanske bli lite färskfoderkladd i fickan inför kursen imorgon? Mums!

Nära skjuter inget rådjur

I helgen vart det en hel del motionerande för Wippa och mig (mest för Wippa kanske). I lördags tog vi oss ut på en joggingrunda i snön och i söndags blev det lite jakt.

Det känns lite konstigt att springa förbi skidåkare på våra vanliga joggingspår. Inte ofta vi ser annat än rullskidor här nere, och saxandet i backarna var lite konstigt tyckte Wippa. Jag har inte sprungit på över en månad men Wippa var i bättre form än på länge tack vare jakten. Så vi tog oss bara runt Härlanda Tjärn även om hon nog gärna tagit en sväng till.

Det har ju utlysts hundförbud för hundar som förföljer hjortdjur i Västra Götaland bland annat:

Länsstyrelsen har idag beslutat om förbud att vid jakt använda hundar som förföljer rådjur och dovhjortar. Anledningen är rådande väderförhållanden, med rikliga snömängder och kyla.

Vad man klassar som rikliga snömängder och kyla här nere skulle i så fall leda till att de inte blev många jaktdagar hemma i Falun under vintern. Men det skiljer väl en hel del mellan olika områden här på västkusten. Läser man vidare står det att mindre hundar, tax och drever, lätt springer på skaren och kommer ikapp djuren. Men Wippa då, som varken är liten, lätt eller förföljer längre än ett par minuter? Skulle hon kunna jaga uppe på vår mark?

Sagt och gjort så åkte jag ut och konstaterade knappa decimetern snö, sex minusgrader och ingen skare att tala om. Jaktlagens §27 som säger “Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande…” tycker jag fungerar gott, folk kan väl använda sitt sunda förnuft?

Med tanke på Wippas utveckling mot att snarare gå som stötande hund så ansåg jag att hon kunde släppas. Tre korta drev blev det, två på knappa halvminuten och ett på runt minuten. Vi får se om hennes tid som kortdrivande är över, en hund i hennes storlek och snabbhet passar dessutom bättre som stötande menar ju många.

Vid ett av dreven gick det ett rådjur på knappa 30 meter förbi en av skyttarna. Dock halvt skymd av ris så skottet uteblev. Påvägen till bilarna hittade dock en av jaktkamraterna ett rådjursbakben, mer eller mindre uppätet. Där såg vi även en hel del blod där djuret släpats ner till ett område där vi vet det finns ett rävgryt. Wippa vart hur som helst nöjd och tuggade förnöjt på benet som byttes mot ett färskt märgben vid hemkomsten.

Hon sprang även efter rådjursspåren upp i en stor dunge strax ovanför grytet. Där satte hon igång att skälla som hon gör på stillastående vilt. Inget speciellt tänkte jag och ropade in henne. Så här i efterhand undrar jag dock om det kanske var resten av kadavret? Är Wippa kanske en dödskällare, totverbeller? Hon har inte skällt på dött vilt tidigare. Ska bli spännande och se hur och om det utvecklas.

Nu bär det av till Tyskland några dagar i jobbet, närmare bestämt Bamberg, en av de bryggeritätaste områderna i världen. Spännande! Men snökaos har de sagt, vi får väl se…

Tillbaka i verkligheten

Efter ett långt och härligt, men väldigt kallt, jullov så kom vi i tisdags tillbaka till Göteborg. Vi har bara tagit det lungt, träffat vänner och släkt men självklart hunnit med en del jakt hemma i Falun också.

På grund av kylan så blev det dock inte så många jakttillfällen som jag tänkt mig. När det börjar krypa neråt -30°C så vill varken jag eller Wippa gå ut! Vi fick helt enkelt ta vara på de “varma” dagarna då kvicksilvret bara sjönk till en 10-15 minusgrader.

Mycket kallare är det nog svårt att jaga i, Wippa måste verkligen röra på sig hela tiden för att inte frysa när temperaturen är därikring. Men jaga ville hon, och det har gått rätt bra också! Ett halvt rådjur fick vi med oss hem tack vare Wippa och hennes halvbror, wachtelhanen Spotten.

Det hade kunnat bli en hare också, men husse var lite feg på avtryckaren. En fältis sprang bara en 10-12 meter framför mig på sista jaktdagen, men det gick lite väl fort för min smak. Med några års träning så hade det nog inte varit några problem. Men som de säger, man behöver aldrig ångra ett skott man inte avlossade…

Att kylan påverkar Wippa märker vi annars mest på att hon inte klarar av koppelpromenader några längre sträckor. Hon får helt enkelt kramp i trampdynorna och börjar lyfta och skaka rejält på benen. Funderar på att sy benvärmare i neopren eller kanske sticka, frågan är om det räcker eller om själva trampdynan måste skyddas också. Ida hade sytt ett par hundskor som faktiskt såg vettiga ut till Yoda, alla köpeskor vi provat passar helt enkelt inte.

Nu ser vi fram emot 2010! Vi har redan anmält oss på första kursen, det blir en apporteringskurs för spaniel och retriever. Nu råkar ju Wippa vara en fulblandning, och har inte tillstymmelse till varken retriver eller spaniel i sig men vi fick undantagstillstånd från snälla Elsa. Kul ska det hur som helst bli! Det finns lite andra mål i bakhuvudet också, får se om jag tar mig tid att skriva ner dem här framöver.