I helgen vart det en hel del motionerande för Wippa och mig (mest för Wippa kanske). I lördags tog vi oss ut på en joggingrunda i snön och i söndags blev det lite jakt.

Det känns lite konstigt att springa förbi skidåkare på våra vanliga joggingspår. Inte ofta vi ser annat än rullskidor här nere, och saxandet i backarna var lite konstigt tyckte Wippa. Jag har inte sprungit på över en månad men Wippa var i bättre form än på länge tack vare jakten. Så vi tog oss bara runt Härlanda Tjärn även om hon nog gärna tagit en sväng till.

Det har ju utlysts hundförbud för hundar som förföljer hjortdjur i Västra Götaland bland annat:

Länsstyrelsen har idag beslutat om förbud att vid jakt använda hundar som förföljer rådjur och dovhjortar. Anledningen är rådande väderförhållanden, med rikliga snömängder och kyla.

Vad man klassar som rikliga snömängder och kyla här nere skulle i så fall leda till att de inte blev många jaktdagar hemma i Falun under vintern. Men det skiljer väl en hel del mellan olika områden här på västkusten. Läser man vidare står det att mindre hundar, tax och drever, lätt springer på skaren och kommer ikapp djuren. Men Wippa då, som varken är liten, lätt eller förföljer längre än ett par minuter? Skulle hon kunna jaga uppe på vår mark?

Sagt och gjort så åkte jag ut och konstaterade knappa decimetern snö, sex minusgrader och ingen skare att tala om. Jaktlagens §27 som säger “Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande…” tycker jag fungerar gott, folk kan väl använda sitt sunda förnuft?

Med tanke på Wippas utveckling mot att snarare gå som stötande hund så ansåg jag att hon kunde släppas. Tre korta drev blev det, två på knappa halvminuten och ett på runt minuten. Vi får se om hennes tid som kortdrivande är över, en hund i hennes storlek och snabbhet passar dessutom bättre som stötande menar ju många.

Vid ett av dreven gick det ett rådjur på knappa 30 meter förbi en av skyttarna. Dock halvt skymd av ris så skottet uteblev. Påvägen till bilarna hittade dock en av jaktkamraterna ett rådjursbakben, mer eller mindre uppätet. Där såg vi även en hel del blod där djuret släpats ner till ett område där vi vet det finns ett rävgryt. Wippa vart hur som helst nöjd och tuggade förnöjt på benet som byttes mot ett färskt märgben vid hemkomsten.

Hon sprang även efter rådjursspåren upp i en stor dunge strax ovanför grytet. Där satte hon igång att skälla som hon gör på stillastående vilt. Inget speciellt tänkte jag och ropade in henne. Så här i efterhand undrar jag dock om det kanske var resten av kadavret? Är Wippa kanske en dödskällare, totverbeller? Hon har inte skällt på dött vilt tidigare. Ska bli spännande och se hur och om det utvecklas.

Nu bär det av till Tyskland några dagar i jobbet, närmare bestämt Bamberg, en av de bryggeritätaste områderna i världen. Spännande! Men snökaos har de sagt, vi får väl se…

Efter ett långt och härligt, men väldigt kallt, jullov så kom vi i tisdags tillbaka till Göteborg. Vi har bara tagit det lungt, träffat vänner och släkt men självklart hunnit med en del jakt hemma i Falun också.

På grund av kylan så blev det dock inte så många jakttillfällen som jag tänkt mig. När det börjar krypa neråt -30°C så vill varken jag eller Wippa gå ut! Vi fick helt enkelt ta vara på de “varma” dagarna då kvicksilvret bara sjönk till en 10-15 minusgrader.

Mycket kallare är det nog svårt att jaga i, Wippa måste verkligen röra på sig hela tiden för att inte frysa när temperaturen är därikring. Men jaga ville hon, och det har gått rätt bra också! Ett halvt rådjur fick vi med oss hem tack vare Wippa och hennes halvbror, wachtelhanen Spotten.

Det hade kunnat bli en hare också, men husse var lite feg på avtryckaren. En fältis sprang bara en 10-12 meter framför mig på sista jaktdagen, men det gick lite väl fort för min smak. Med några års träning så hade det nog inte varit några problem. Men som de säger, man behöver aldrig ångra ett skott man inte avlossade…

Att kylan påverkar Wippa märker vi annars mest på att hon inte klarar av koppelpromenader några längre sträckor. Hon får helt enkelt kramp i trampdynorna och börjar lyfta och skaka rejält på benen. Funderar på att sy benvärmare i neopren eller kanske sticka, frågan är om det räcker eller om själva trampdynan måste skyddas också. Ida hade sytt ett par hundskor som faktiskt såg vettiga ut till Yoda, alla köpeskor vi provat passar helt enkelt inte.

Nu ser vi fram emot 2010! Vi har redan anmält oss på första kursen, det blir en apporteringskurs för spaniel och retriever. Nu råkar ju Wippa vara en fulblandning, och har inte tillstymmelse till varken retriver eller spaniel i sig men vi fick undantagstillstånd från snälla Elsa. Kul ska det hur som helst bli! Det finns lite andra mål i bakhuvudet också, får se om jag tar mig tid att skriva ner dem här framöver.

Idag beslutade Naturvårdsverket om avskjutning på 27 vargar med start andra januari. Avskjutningen är fördelad över fem län, Dalarnas och Värmlands får skjuta nio vardera medan Västra Götalands, Örebro och Gävleborgs län får fälla tre vargar var.

Alltså, 27 vargar på över 10 000 jägare. Låter kanske som att vargarna inte kommer ha en tillstymmelse till chans. Men vargjakt är nog inte så enkelt som man kan tro. Visserligen kommer jägarna ha möjlighet att försöka ringa vargen genom att söka efter spår till både bil, skoter och fyrhjuling, dock bara längst befintliga vägar. Men det kommer fortfarande krävas många jägare, många timmar och en jäkla massa jobb för att överhuvudtaget lyckas.

Därtill kan alla jägare nog säkerligen räkna med att vara bevakade från både media och allehanda rovdjursförespråkare. Minsta felsteg lär bli rapporterat, bra absolut, men jakten kommer inte bli lättare med en konstant bevakning.

För att uppnå målet på 27 vargar under de c:a sex veckor som jakten kommer pågå, behöver jägarna skjuta en varg varannan dag. Vi får väl se om de lyckas…

Om detta är rätt väg att gå eller inte få vi se. Enda fördelen som jag kan se det är att vargen förhoppningsvis blir än mer skygg, ställer till mindre problem och på så sätt blir mer accepterad ute i landsbyggden.

För 210 vargar i Sverige är inte mycket, inte jämfört med resterande Europa. Men problemet i mitt tycke är fortfarande att en stor del av Sverige är tomt på varg, ta bara en titt på Vargobs.se. Se till att få in varg från Finland och Ryssland uppifrån och låt den etablera sig i hela Sverige så vi kunna ha en livskraftig stam även här.

Vi har verkligen haft fullt upp i helgen. I lördags var Wippa och jag i Borås för jakt och idag har vi hälsat på Zeus med familj.

Efter en lugn (för mig i alla fall) julfest i fredags och tjejkväll för Wippa så gick vi upp tidigt för att i lördags för att åka till Borås och jaga.

Det var med samma gäng som förra gången. Vi började med en av deras hundar, en Petit basset griffon vendéen, som fick gå samma såt som Wippa gick senast.

Jag placerades ut på pass i början av såten men tyvärr blev det inget varken då eller längre fram. Några väckskall var allt vi fick höra.

Efter en kort fikapaus körde vi nästa såt med Wippa. En lite mindre och smalare såt, vilket jag tror passde henne bra då hon faktiskt drivit kortare sista tiden, mer som en stöthund.

Det tog en rätt bra stund innan hon hittade något av intresse. Tillslut fick vi dock ett kort rådjursdrev som gick strax förbi en passkytt, tyvärr på c:a 50 meters håll och han hade bara hagel.

Drevet var kort som de sista varit, ett par tre minuter bara. Därefter direkt tillbaka å satte sig vid mig för lite rå köttfärs och för att få okej att köra igen.

Hon är dock fortfarande för trång i söket, kanske blir det bättre med tiden eller så får jag nog åka ut och bara sätta mig i skogen så att hon testar lite längre sträckor. Eller har ni någon bra idé om hur jag får henne att röra sig längre ifrån mig? Inte den vanligaste frågeställningen kanske.

Sista såten körde vi återigen en av deras hundar. Det dröjde precis till på slutet innan det blev lite action. Moa, som hunden heter, fick upp ett rävdrev som bara gick 100 meter ifrån mig. Tyvärr fick jag varken se hund eller djur men det var helt klart spännande att höra hur drevet kom närmare och närmare!

Idag har vi istället haft en riktig slappdag och hälsat på Wippas hundkompis Zeus. En sju år gammal korthårig vorsteh vars jaktkarriär nog tyvärr är över. Stackarn har inflamation i tassarna så att han inte får röra sig lös för långa sträckor. Hoppas att han blir bättre framöver.

En Vorsteh skulle jag kunna tänka mig i framtiden, men nog en strävhårig då. Jakt över stående fågelhund har alltid fascinerat mig, och att köra samma hund som stötande på småvilt vore ju perfekt! Men nästa hund får dröja, hus först kanske?

Idag var vi ut på jaktmarken och lyckades skjuta Wippas första hare! Faktiskt det första viltet vi skjuter på marken överhuvudtaget.

Det började med att jag, Noomi och Wippa var på väg upp dit vi skulle släppa henne. På vägen upp i backen kom jag först över ett krön och såg en hare springa iväg en 15 meter ifrån mig.

Wippa som var tio meter bakom såg inte haren men började ge drivskall i koppel när hon och Noomi kom fram till mig. Vi satte oss och lugnade henne i en fem minuter och tillslut låg hon stilla på backen. Även om hon inte var helt avslappnad så var hon kontrollerad och lugn.

Så vi släppte henne och nästan direkt började hon ge skall, hon drev haren i c:a 5 minuter medan Noomi och jag gick en liten bit ifrån upptaget. Jag gick sedan runt och tillbaka mot upptagsplatsen och då kommer haren rakt emot mig, vänder upp sidan och pang!

Haren var väldigt intressant, att posera framför kameran var inte så roligt.

Wippa kom efter ett par minuter i spåren, vi ropade in henne och pekade på haren. Hon tog istället spåret och sprang rakt förbi den i bakspår. Hur hon kunde missa haren på en halvmeters avstånd förstår jag inte!

Hon sprang iväg en bit och vi tog med oss haren och ropade igen, då kom hon och såg den. Det var nog det mest spännande hon varit med om!

Sedan så passade vi den och hon fick smaka varmt hjärta, lever och njure! Riktiga delikatesser alltså! Nu ligger en mer än nöjd hund i soffan å sover och drömmer väl om dagens spännande jakt!

I söndags (ja, jag vet lite sent att skriva nu) så var jag och Wippa strax utanför Borås för att jaga. Vi hade blivit medbjudna av en trevlig kille från forumet på Jaktsidan.

Det var tänkt att vi skulle bli några stycken från forumet men tillslut blev det bara jag som kom. Men det gjorde inte så mycket då det var ett gäng från deras jaktlag som skulle vara med.

Rådjur, hare och räv stod på schemat och Wippa fick gå ut i första såten. Man märker direkt när hon har något på gång, det känns bra att jag har börjat kunna läsa henne lite nu. Det är stor skillnad på hur hon jobbar när hon har slag eller inte, svansen går som på värsta labben och nosen jobbar förfullt.

Det tog kanske en 15-20 minuter innan Wippa stack på första drevet. Hon drev nog knappa 10 minuter skulle jag tippa (måste klocka henne lite framöver så jag vet) och drevet gick fint, men aldrig så någon kunde skjuta.

Ytterligare två drev tog hon under förmiddagen men inget djur sköts. Dock sköts ett smaldjur i hennes såt men det var ett strödjur. När hon väl fick se det skjutna rådjuret senare på eftermiddagen så blev hon alldeles till sig! Det skulle nosas på varje centimeter av djuret, tuggas i päls och slickas i öron. Självklart fick hon även smaka lite köttslamsor och så skar jag ut tungan åt henne, en riktig delikatess skulle jag tro hon tyckte! Får hoppas hon kan vara med vid urtagningen nästa gång, då blir det ett riktigt smörgåsbord!

En riktigt lyckad dag hur som helst! Ser redan fram emot söndag då vi ska ut igen på annan mark!

Andra jaktdagen förra veckan, vi gick ut på ett hygge där vi sett fyra orrhönor dagen innan. Denna gång var dock hygget tomt eller så tryckte de väldigt bra.

Det har ju onekligen varit tyst här sista veckorna. Vi har jobbat på med allt möjligt och har börjat komma igång med jakten så smått för i år.

Idag var det premiär för jagande i Falun. Vi har fått ”låna” 200 hektar av Noomis kusin, som även är Wippas uppfödare, att jaga på här hemma. Idag var vi ute för första gången på marken och hoppades på antingen skogsfågel eller rådjur.

Nu blev det varken eller, dock såg vi fyra orrhönor och hade ett 10 minuters drev på älg. Som längst var Wippa c:a kilometern ifrån oss och söket var större än det varit hemma också.

Imorgon ska vi ut igen, förhoppningsvis för att skjuta någon fågel i alla fall. Om inte annat har vi märkt upp rejäla trattisfyndigheter på GPSen.

Fredag blir en annan spännande dag för då ska jag och Wippa till Sala för att släppa henne i vildsvinshägn. På lördagen ska vi förhoppningsvis sedan jaga strax utanför Falun på mark med både rådjur och gris!

Önska oss lycka till!

Idag var det första tillfället för Wippa att komma ut och jaga lite för säsongen. Magnus och jag träffades uppe vid marken strax efter klockan 17 för att pröva lyckan.

Mest spänd var jag på hur Wippa skulle bete sig. Eftersom hon har utvecklats så mycket på andra plan skulle det bli intressant att se hur hon gick under jakt.

Jag vart positivt överraskad! Visserligen sköt vi inget och fick inget drev men hon kom både på inkall och frivilligt i skogen och kändes förvånansvärt lugn. Hon sökte inte alls ut på samma sätt som tidigare men det är ju bara positivt på den marken vi har.

Jag tror även att hennes sök påverkas starkt av hur mycket och snabbt jag rör mig i skogen. De tidigare gångerna har jag varit mycket mer stillastående vilket resulterat i att hennes sök vidgas, rejält!

Med lite mer träning och jakt kan det här nog bli toppen! Men vi har massor kvar att lära båda två!