Nära skjuter inget rådjur

I helgen vart det en hel del motionerande för Wippa och mig (mest för Wippa kanske). I lördags tog vi oss ut på en joggingrunda i snön och i söndags blev det lite jakt.

Det känns lite konstigt att springa förbi skidåkare på våra vanliga joggingspår. Inte ofta vi ser annat än rullskidor här nere, och saxandet i backarna var lite konstigt tyckte Wippa. Jag har inte sprungit på över en månad men Wippa var i bättre form än på länge tack vare jakten. Så vi tog oss bara runt Härlanda Tjärn även om hon nog gärna tagit en sväng till.

Det har ju utlysts hundförbud för hundar som förföljer hjortdjur i Västra Götaland bland annat:

Länsstyrelsen har idag beslutat om förbud att vid jakt använda hundar som förföljer rådjur och dovhjortar. Anledningen är rådande väderförhållanden, med rikliga snömängder och kyla.

Vad man klassar som rikliga snömängder och kyla här nere skulle i så fall leda till att de inte blev många jaktdagar hemma i Falun under vintern. Men det skiljer väl en hel del mellan olika områden här på västkusten. Läser man vidare står det att mindre hundar, tax och drever, lätt springer på skaren och kommer ikapp djuren. Men Wippa då, som varken är liten, lätt eller förföljer längre än ett par minuter? Skulle hon kunna jaga uppe på vår mark?

Sagt och gjort så åkte jag ut och konstaterade knappa decimetern snö, sex minusgrader och ingen skare att tala om. Jaktlagens §27 som säger “Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande…” tycker jag fungerar gott, folk kan väl använda sitt sunda förnuft?

Med tanke på Wippas utveckling mot att snarare gå som stötande hund så ansåg jag att hon kunde släppas. Tre korta drev blev det, två på knappa halvminuten och ett på runt minuten. Vi får se om hennes tid som kortdrivande är över, en hund i hennes storlek och snabbhet passar dessutom bättre som stötande menar ju många.

Vid ett av dreven gick det ett rådjur på knappa 30 meter förbi en av skyttarna. Dock halvt skymd av ris så skottet uteblev. Påvägen till bilarna hittade dock en av jaktkamraterna ett rådjursbakben, mer eller mindre uppätet. Där såg vi även en hel del blod där djuret släpats ner till ett område där vi vet det finns ett rävgryt. Wippa vart hur som helst nöjd och tuggade förnöjt på benet som byttes mot ett färskt märgben vid hemkomsten.

Hon sprang även efter rådjursspåren upp i en stor dunge strax ovanför grytet. Där satte hon igång att skälla som hon gör på stillastående vilt. Inget speciellt tänkte jag och ropade in henne. Så här i efterhand undrar jag dock om det kanske var resten av kadavret? Är Wippa kanske en dödskällare, totverbeller? Hon har inte skällt på dött vilt tidigare. Ska bli spännande och se hur och om det utvecklas.

Nu bär det av till Tyskland några dagar i jobbet, närmare bestämt Bamberg, en av de bryggeritätaste områderna i världen. Spännande! Men snökaos har de sagt, vi får väl se…